Personligt inlägg

Nedan följer ett långt och mycket personligt inlägg. Läs på egen risk!

När jag gick i sexan hade jag det ganska jobbigt med kompisar i skolan och åt mycket godis och glass. Inför sjuan skulle vi flytta och byta skola, men under en månads tid fick jag pendla mellan hemmet och nya skolan. På morgonen fick jag skjuts, men på eftermiddagen fick jag åka kommunalt i två timmar för att ta mig hem. Varje dag när bussen kom till till centrum och jag väntade på tåget smet jag in på pressbyrån där jag köpte en baugette och en påse godis. VARJE vardag i en månads tid. Detta resulterade i att jag under höstadiet blev ganska stor, gick omkring i stora, pösiga kläder och kände mig allmänt tjock och ful. När en kille i klassen viskade tjockis till mig förändrades jag och jag gick ner 10 kilo i vikt (förmodligen ännu mer). Ett tag, i början av gymnasiet, vägde jag under 50 kilo. Att vara smal blev ett måste för mig. Att vara smal var samma sak som att vara lycklig. Och visst var jag lycklig över att kunna gå i affären och köpa vilka kläder jag ville, som dessutom passade. Visst var jag lycklig över att väcka intresse hos killar och visst mådde jag bra över att gå ner i vikt. Dock har min inställning till att vara smal varit ett problem ända sen dess. Jag kan inte erkänna annat än att lycka var att vara smal. När jag ser mig själv i spegeln idag, när jag mer tränad än jag någonsin varit, så ser jag mig fortfarande inte som smal eller tränad. På något sätt tror jag att jag fortfarande ser den där tjocka, pösiga tjejen från högstadiet och den spegelbilden är svår att sudda bort.

Sedan jag började i gymnasiet har jag alltid tränat. Jag har simmat, gymmat, spinnat och promenerat. Allt för att gå ner i vikt och vara smal. Jag har under både långa och korta perioder struntat i allt vad snask innebär och när jag träffade min sambo blev detta väldigt tydligt. Han ville överraska mig en kväll med vaniljglass och blåbär och jag klarade inte av att äta det. När jag förklarade varför började jag gråta och han förstod, men det kändes ju så dumt. I efterhand inser jag verkligen hur dum jag var. Men då var det jobbigt för mig att äta det. Med tiden har det blivit lättare för mig att äta snask och jag njuter av det många gånger. Dock får jag fortfarande riktigt dåligt samvete och jag kan få ångest av att äta onyttigheter. Pizza är egentligen ingen favorit hos mig, men med tiden har jag insett att det inte är värt att äta det då jag vid flera tillfällen har fått sådan ångest att jag gråtit över det.

På senare tid har jag insett att snask inte hör hemma i mitt liv som något jag unnar mig. Det finns så mycket annat som jag och min kropp kan njuta och må bra av. Men samtidigt är det viktigt för mig att kunna unna mig en bit kladdkaka med perfekt vispad grädde (som jag älskar), en härligt stor mjukglass eller några bitar choklad utan att få ångest. Det är viktigt att jag kan njuta av det som jag verkligen tycker om och vara nöjd med att kunna äta det ibland. Det är också viktigt för mig att lära mig att lycka inte är samma sak som att vara smal. Tyvärr är det inte helt raderat ännu, men jag jobbar på det dagligen. Jag går mer och mer från att leva med att vara smal som mål till att leva hälsosamt som mål. Jag blir lycklig och mår som bäst när jag lever häslosamt. Och hälsosamt för mig är bra kost, daglig motion, tuffa träningspass och kanske en bit kladdkaka på helgen. Att leva hälsosamt är mitt nya mål, inte att vara smal. Jag tränar inte längre för att vara smal, jag tränar för att jag tycker att det är så fantastiskt kul och för att jag känner att min kropp mår så mycket bättre av det.

I alla år har människor kommenterat hur jag lever, äter och tränar. Familj, vänner och bekanta. Jag har fått förklara mig och försvara mig. Många har varit oroliga, många har tyckt att jag varit överdriven. Många har nog haft anledning att tycka som de har tyckt. Jag kan tacka mina fantastiska vänner och min underbara familj för att de alltid har funnits där och brytt sig. Jag kan även tacka Fia, som är den person som verkligen har fått mig att inse ett och annat om vad det innebär att leva hälsosamt. Jag har sagt det förut, men kan inte säga det för ofta - Fia har fått mig att inse vikten av att leva hälsosamt och att tycka om sig själv. Hon har fått mig att inse att jag kan gå med huvudet högt och vara stolt över att leva hälsosamt, men även vikten av att ibland ta en paus och bara finna mig själv. Att leva hälsosamt är inte samma sak som att sluta äta eller följa en diet och det är inte heller att sträva efter att vara smal.

Den jag dock ska tacka allra mest är mig själv. Jag kan tacka mig själv för att jag har jobbat så mycket med mig själv och kommit så långt. Allt som har med mat och snask att göra har i alla år tagit upp för mycket tid av mitt liv. Jag har planerat mitt liv efter hur jag äter, vad jag ska äta och när. Mina känslor har alltid varit förknippade med mat - glädje, sorg, ilska och kärlek. Idag är maten en del av mitt liv och jag har avdramatiserat det otroligt mycket. Då jag har en problemmage är det fortfarande viktigt att jag planerar vad jag äter, när och hur mycket, men trots det så går det så mycket lättare nu. Det gäller bara att äta med ro för att inte sluka maten för snabbt och att äta rätt sorts mat för att slippa en uppsvälld mage.

Detta blev ett långt och mycket personligt inlägg. Jag ville skriva detta av två anledningar: 1) för min egen skull, ibland är det skönt att få skriva ner sina känslor och kunna läsa dem högt för sig själv och 2) så att mina närmaste kan få chansen att ta del av det som försiggår inom mig.