Studentskrik

När jag var på väg hem igår möttes jag av fem olika studentflak i centrum. Där stod unga människor som var gladare än någonsin förut och skrek glädjeskrik i kapp med den dunkande musiken. Hörde av min sambo att många bilar blev dränkta med öl och cider vilket inte känns lika hett, men dessa unga människor finner förmodligen någon glädje även i detta. När jag stod på busshållplatsen och såg detta fanns det många yngre varianter runt omkring mig. Sådana som kan tänkas gå på högstadiet och sådana som går gymnasiet, men inte går ut detta år. Deras ögon var stora som jordglobar och jag såg avundsjukan i deras blick. Men deras dag kommer. Min däremot, är förbi. Det är fem år sedan jag stod på ett liknande flak och skrek av lycka för att slippa gymnasiet och få gå vidare med livet. Fem år, vad hände? Aldrig skulle jag göra om gymnasiet, men måste tiden gå så fort? Tänk om jag vaknar upp en dag och är 29 och inser att det har gått ytterligare fem år? Hjälp! Undrar just hur mitt liv kommer se ut då...

Detta är jag för ca fem år sedan, i studenttider. Då bodde vi hos sambons föräldrar. Linnet och skärpet har jag kvar, men jeansen kommer jag inte i längre. Härligt att bli äldre...