1-0

Sedan terminen började har jag oroat mig för skridskoveckorna som ligger framför oss. På onsdagarna får våra barn, tillsammans med oss ta sig till ishallen och åka skridskor. Jag har inte stått på ett par skridskor sen gymnasiet, alltså 6-7 år sedan. Och då var jag inte ens bra på det! Idag tog jag mig smått motvilligt till jobbet med skridskor och mattermos. När jag kommer fram kommer samtalet: Vi måste ställa in, magsjuka! Då har en av våra kollegor på den andra avdelningen blivit magsjuk. Vi kan därför inte åka iväg utan tar oss iväg till skogen för en utflykt istället. Det som slår mig när barnen börjar trilla in är hur besvikna de blir när de får reda på att det inte blir något skridskoåkande denna onsdag. De blir riktigt besvikna och då känner jag med dem. Jag blev nästan glad över att slippa åka, men när jag såg barnens miner längtar jag nästan lite till nästa onsdag och håller tummarna för att ingen av oss pedagoger ska behöva ligga hemma och spy.

Magsjuka-Skridskoåkande 1-0!